30 juni 1954. Jag vet inte om någon förbinder detta datum med någon speciell händelse.
Som alltid lekte vi med kattungarna på gräsmattan mellan huset och äppelodlingen. Stora bulliga moln samlades på himlen, men just där solen befann sig var det klart. Mor låg sjuk i mässling, för vi hade varit på mässlingsfest för alla barn som inte hade haft det för att bli immuna. Att några mödrar skulle smittas, hade inte de vuxna räknat med. Min yngste bror som inte hade haft mässlingen innan, var färdig med sin sjukdomsperiod. Mor sa att hon trodde hon haft mässling som barn, men var inte säker.
Rektor Opsal och far hade förberett oss för den dagen. Jag var äldst, astronomikunnig och utvald till expeditionsledare. Far hade framkallat oexponerade filmrullar, satt ihop flera till ett filter som skydd för ögonen. Opsal hade berättat på skolan om expeditionen till vår gräsmatta, så vi väntade invasion av skolkamrater. Konstigt nog dök ingen upp. Det blev bara oss och kattungarna. Jag klädde kattungarna i dockkläder, la dem på rygg i dockvagnen och körde runt med dem tills de spydde. Då kom Pusemor och hämtade ungarna, bar dem i nackskinnet en och en och skulle gömma dem. Vi följde efter för att se vart hon tog dem. Hon hade allierat sig med stövaren Laila och gick in i hundhuset med kattungarna. När vi försökte följa efter och hämta dem igen, morrade Laila åt oss. Den snälla hunden hade gått med på att vakta kattungarna så inte vi fick leka med dem. Nu var det bara att vänta på den rätta tidpunkten.
Vad väntade vi på?
Det skulle bli total solförmörkelse under dagen. Månskuggan skulle passera direkt över vår gräsmatta. Vi höll solskyddet upp för ögonen för att inte missa ögonblicket när månen började äta in sig över solskivan. Som expeditionsledare skulle jag ropa ut: ”Första kontakt!” när jag fattade att månskuggan var på väg in över solskivan. Vi hade ingen kamera, bilden på förmörkelsen är tagen av en okänd fotograf. Det blev att vänta nästan en timme under tiden månskuggan åt sig in över solskivan. De bulliga molnen blev flera. Vissa av dem drev över solskivan så vi kunde se den delvis förmörkade solen utan filter. Till slut: Skuggan som flaxade över gräsmattan, fåglarnas sång som upphörde och solens korona framträdde runt den svarta månskivan. ”Andra kontakt!” skrek jag innan jag uppslöks av fenomenet diamantringen som var solens sista strålar som lyste mellan fjälltopparna på månen. Koronan såg inte alls ut som vi hade väntat oss. Sen dess började jag rita solen med strålar som var längre på sidorna än mitt uppe. Molnen drev över solen då den fortfarande var totalt förmörkat och vi missade både tredje och fjärde kontakt. Molnen täckte solen resten av dagen. Men vi hade fått se de första sekunderna av totaliteten.
Detta blev början på mitt intresse för solförmörkelser. Varje 18 år kommer samma solförmörkelse tillbaka, och dessa delas upp i så kallade saros-cykler. Jag observerade samma solförmörkelse 10 juli 1972 från mitt dåvarande hem med pressen närvarande. Denna gång fick vi se hela, tills solen gick förmörkat ner bakom horisonten.
22 juli1990 stod vi på en udde utanför Joensuu och såg solen stiga delvis förmörkat upp. Det låg en molnbank lite högre uppe. Folk kom i båtar över sjön för att de såg att vi hade bättre väder än dem. Men vi fick inte se totaliteten. Det blev stummande mörkt. Vi kunde höra att en båt la till vid bryggan nedanför. Plötsligt överfölls jag av en varelse med våt päls och omvärvdes av ful andedräkt. Det var en stor hund som hade hoppat upp på mig. Ägaren ropade en kommando på finska, och hunden sprang vidare.
Till solförmörkelsen 1 augusti 2008 hyrde jag en liten rysk isbrytare för att observera solförmörkelsen från Vitön uppe under Nordpolen. Det var på den tiden jag arrangerade solförmörkelseresor. Jag fick med en engelsk grupp fågelskådare samt BBC som skulle dokumentera det som skulle bli en ickehändelse. Det vill säga, vi åkte in i en dimbank som ofta la sig runt Nordpolen på den tiden av året och fick endast se glimten av den partiella fasen genom dimman. Vi hade tänkt ta oss in på Andrénäset med zodiaker, men på stranden stod sex isbjörnar på bakbenen, rullade med frambenen framför bröstet och slickade sig runt munnen. Det blev inte bättre då en flock valrossar på ett isflak blev förbannade på en av de fyra zodiakerna och förföljde den medan de klippte med stora huggtänder. Vi i de andra zodiakerna skrattade och filmade scenen, men tog oss snabbt tillbaka till isbrytaren.
Det återstår endast två solförmörkelser i saros 126 som är totala, innan de går över till att bli ringformiga och partiella. Vi har beställt tur till Spanien till 12 augusti 2006. Den sista är 23 augusti 2044. Om jag blir lika gammal som släkten brukar bli, har jag chans att uppleva den, 101 år gammal.
Det vill tiden visa.