Kategorier
astronomi

Bokrecension

Insiktsfullt om liv i rymden

Magnus Ivarsson: Exit jorden, isbn 978-91-27-17936-3, Natur och kultur.

En viktig bok om att kolonisera rymden.

I boken beskriver han både sin forskning som geolog som förde honom vidare till paleontologin.

Det är den bästa och mest klargörande bok jag läst om skillnaden mellan planeterna i solsystemet, från kärnorna till kemin. Om livet endast kan uppstå på en planet som uppfyller vissa kriterier, är det vår plikt att sprida livet i universum. På vägen får vi göra vissa eftergifter för att kunna leva på andra ställen.

Magnus Ivarsson skrev en doktorsavhandling som hette ”Fossilized microorganisms in volcanic rocks from sub-seafloor environments.” Han förklarar att det mesta av livet har funnits under jord länge innan det syntes utanpå. Därför bör vi leta efter liv på andra planeter under ytan, gärna två hundra meter ner. Han berättar också om svamparnas viktiga uppgifter, och föreslår att vi ska utnyttja dessa när vi bosätter oss på andra planeter.

Ett helt kapitel i boken ägnas åt björndjuret, en millimeter stor trögkrypare som kan överleva i rymden. Jag sponsrade en gång ett björndjur som Planetary Society skulle skicka upp i rymden. Biljetten kostade SEK 60 för mitt björndjur, men den ryska raketen som skulle skickas upp från en ubåt kollapsade och landade i Stilla Havet. Jag ser för mig att mitt björndjur fortfarande lever i sin behållare på Stilla Havets botten, och kommer att göra så länge efter att jag själv är död.

Parallellt med det vetenskapliga skriver han om en fiktiv expedition till Mars, där det är meningen att människorna ska bosätta sig. Om människan ska flytta ut i rymden, måste hon anpassa sig till de rådande förhållanden. Här på jorden har människan länge försökt anpassa planeten till människan, med katastrofala följder.

Läs boken, den ger många tips på hur vi kan leva mer rationellt även på jorden. Skulle vi kunna använda svamp istället för betong, till exempel?

Även andra är upptagna av expansionen ut i rymden.

Kate Howells på Planetary Society har återgivit en intervju Casey Dreier gjorde med Scott Pace om varför vi måste åka till månen innan vi åker till Mars. Han ställer frågan: Finns någon framtid för människan i rymden? Det beror på två frågor: Kan vi leva på vad vi producerar på platsen, eller kommer vi att vara beroende av import från Jorden?

På de expeditioner till Antarktis jag varit med om, åkte vi stora fraktplan som Iljusjin 76 och hade med allt från civilisationen. Vi levde rätt så behagligt och fattades inget, men det skulle inte ha gått utan välfyllda fraktplan.

Om du på andra planeter kan leva oberoende av civilisationen på Jorden och producera det du behöver, kan det kallas mänsklighetens expansion till rymden. Om du måste ha med dig allt och ständigt importera från Jorden, är du bara en äventyrare. Rymden blir som ett Mount Everest där ingen bor fast. Därför är månen en god träning inför kolonisering av Mars. Kan vi leva av det månen ger, kan vi också leva på Mars.

Tora Greve.

Kategorier
solförmörkelse

Långsam-tv 2023-10-14

Jag åker inte till ringformiga solförmörkelser om jag inte råkar befinna mig i närheten eller har något annat att göra där. Men jag fick flera länkar som jag kunde följa. Jag vet att en solförmörkelse är ett utdraget förlopp, så jag förberedde mig vid att servera morotsoppa med torsk till lunch och därefter göra ett stort fat med kanapeer. Till det hade jag köpt en liten baguette som jag skar i ringar. På dessa la jag tre fina franska ostar, Saint Agur grönmögelost, Chaumes kittost, Brie de Meaux, en opastöricerad brie. Till det fanns frukt, svenska äpplen, päron, plommon samt druvor. Vi drack rödvin, då vi redan druckit upp sista flaskan Cava. Kort sagt, jag förberedde oss på en helkväll långsam-tv av typ älgvandringen. Alla kanapeer gick åt under kvällen.

Jag gick in på Planetary Society’s länk och fick upp en sida som heter timeanddate.com. Där satt två trevliga unga människor, Graham Jones och Anne Buckle i Roswell och skulle guida oss genom förloppet. Vi fick se nio ringar, fyra från USA, en från Colombia och fyra från Brasilien. Det var fascinerande att se Baily’s beads när månen nådde solens gräns. Till vänster i bild hade de en tidslinje med olika ställen inlagda, med en prick som hela tiden rörde sig neråt. Till höger fick vi se olika bilder från förmörkelsen, värdparet och en karta där förloppet var utmärkt med en röd prick som rörde sig. Tiden räknades i UTC, mycket bra för oss från andra länder.

Värdparet intervjuade flera människor längsmed annularitetslinjen, bland annat Angela från Colombia, som berättade om organisationen Astronomy without borders. De är mycket inriktade på barn. Jag tror en av våra medlemmar från ASTB var i Colombia. Vi har mycket barnverksamhet hos oss.

Timeanddates bild med den ringformiga solförmörkelsen från Neiva, Colombia. Här ser vi tydligt hur bilden på sändningen är uppbyggt.

Första kontakt, Roswell. Här finns en bild på värdparet också.

Ring från Odessa, Texas, som ligger i närheten av Roswell. Jag valde den bilden för att solens protuberanser syns tydligt.

Sista kontakt, Roswell. Vi fick följa sista kontakt från Odessa på nära håll ganska länge.

De flesta i Solgruppen börjar bli för gamla för att åka någonstans. Erik och jag är kvar, men hur länge? Gott att veta att vi kan observera på detta vis i framtiden, när man är så orkeslös att man inte kan ta sig upp ur godstolen. Efter fem timmar var man ganska mör, så jag avbröt när solen stack ut över Atlanten.

Länkar:

Planetary Society

Timeanddate