Alla inlägg av Tora Greve

This is Tora Greve's official website for solar eclipses and other astronomical events she is taking part in.

Protokoll solgruppen 2022-06-12

Närvarande: 7 stk

1. Vi hängde upp tidningsurklipp från Skånska Dagbladet om Lennart Lindegrens astronomipris. Tora lämnade Planetary Report till allmän läsning. Hon skänkte SF-böcker till de som ville ha, och några försåg sig. Vädret var varmt och vackert, så vi satt utomhus.

2. Coronadon med ett enklare stativ sattes upp, men det visade sig vara för sladdrigt och fungerade inte som tänkt.

3. Då vi satte på kaffet gol göken, den riktiga, alltså. Vi förtärde kaffet under göksång.

Solgruppmöte. Foto: Hans Kronkvist

4. 13 dagars resan med tält ska kosta £ 2324/delat rum/tält. Flygresan kommer i tillägg. Nu är biljetterna släppt. Tora och Erik vill resa businessclass, Kalle vill ha Economy+

5. Vi skulle titta på en naturfilm, men datorn hade ingen codec för vlc-formatet, så vi gav upp det och körde till restaurang Saigon på Linnegaten istället och åt middag.

Protokoll solgruppen 2022-04-23

Närvarande: 8 stk

1. Vi gick igenom solförmörkelseresor från tre operatörer. Endast Mark Soods resa verkade vettig, då han beräknar vara innanför totalitetens zon dagen innan förmörkelsen, och de båda andra ska flyga dit samma morgon. Men Mark har inget pris än. Vi bestämde oss för att vänta ut honom.

2. Vi drack kaffe och diskuterade resan.

3. Tora visade två utlovade korta filmer om kontinentaldriften. Den ena hade hon smygfilmat under ett föredrag på Naturhistorisk Museum i Wellington. Den andra hette Vulkanens hemlighet och var inspelat av NRK 2004 i programmet Ut i naturen. Tora har spelat in på video och digitaliserat. Den handlar om en vulkan i Tanzania som ligger på en hotspot som låg under Tönsberg for ca 500 miljoner år sedan. Var gång vi behöver ett gott skratt är det bara att se den filmen och den norska geologens beteende inuti vulkanen.

Tora visar video. Foto: Torsten Olsson.

Efter mötet var vi några som åkte till den nya vietnamesiska restaurangen som ligger i Cutty Sarks gamla lokaler på Linnegatan på Limhamn. God mat.

Vi kunde inte bestämma datum för nästa möte då vi avvaktar Marks besked och återkommer med detta.

Protokoll Solgruppen 2022-03-20

Närvarande: 10 stk

1. Tora visade bilder från resan till Antarktis och berättade om de geologiska vandringarna vi gjorde, samt om solförmörkelsen. Hon visade också Takumis video. Bilderna från de geologiska vandringarna drog i gång en diskussion om kontinentaldriften som jag tänker vi djupdyker i på nästa möte.

geologi-Antarktis
Geologiska formationer i Windscoopdalen

2. Vi drack kaffe och åt en del kakor som fanns på observatoriet. Köket var i perfekt ordning och vi lämnade det lika rent efter att ha torkat av bordet och diskat alla koppar och hängt dem till tork. Så där vill vi ha vårt fina observatorium. Medan vi drack kaffe, diskuterade vi nästa resa, men ytterligare planering får vara tills nästa möte, när vi vet mer om priserna.

3. Tora ställde upp Coronadon och visade en passiv sol under mötets sista minuter.

Labert intresse för en inaktiv sol.

Nästa möte ska vara på TBO lördagen den 2022-04-23 kl. 14-16. Då räknar vi med att ha fler uppgifter om resan till västra Australien nästa år. Dessutom fortsätter vi diskussionen om kontinentaldriften. Tora visar en kort film på 1 minut hon gjorde under ett föredrag på Nya Zeeland och en norsk forskares video på en halvtimme om en hotspot i Tanzania.

Alla är välkomna!

Total solar eclipse antarctica 2021

The night before we had another weather briefing and a slide show on what to expect.

Slide show with briefing.

I slept well until we were going to our observation site, so I had to put my alarm on. I got a room in the black van, the one we are calling the prison van because of its sinister look.

Tora and Jonathan again on the Antarctica,

This time I had no equipment to put up. I even left my tripod in the tent, and I’m glad I did that. It was better to hold my little camera in my hand, keep it warm in my pocket and photograph the surroundings, shadows through holes in a paper and the solar eclipse with my 700 mm.

First contact.

This time I had no equipment to put up. I even left my tripod in the tent, and I’m glad I did that. It was better to hold my little camera in my hand, keep it warm in my pocket and photograph the surroundings, shadows through holes in a paper and the solar eclipse with my 700 mm.

Two veterans observing Saros 152,

The temperature started on -12 centigrades and sank down to -20 centigrades, not as cold as last time in the Antarctica. There was hardly any wind, but I had to put on my extra sweater, my outer boots but not my balaclava.

Partial phase.
Tora demonstrating shadow effects,
Shadoweffects.

Like always on the Antarctica, the partial phase rushed to totality. First contact of my 24th solar eclipse started at 03.53.45 local Chile time. Second contact was at 04.44.54, and third contact was at 04.45.17. Last contact was at 05.37.15.

Diamondring.

I must confess I didn’t take many photographs, I was enjoying the totality.

Totality.

But after the totality I ran into the tent to join the champainparty to celebrate a perfect eclipse on a perfect sky without any clouds. Like always, filled with celebrationfluid, I staggered out to document last contact. I’m always stunned at the good, clear photo I produce of last contact during that condition.

Almost last contact.

Now it’s time to plan for the next solar eclipse.

Vandringer på antarktis

Vandringer på Antarktis

29/11. Jeg skriver rapporteringen om vandringene på norsk.

Imorges ble vi kjört i to busser til flyplassen der vi entret ett Iceland Air 353. Det kjentes bra å få snakke norsk med personalen ombord, och det gjorde amerikanerne forbauset igjen. For meg var det helt naturlig å prata norsk på vei til Amundsen-land. Da vi landet, ble vi kjört i ulike sorter bulldozere til luksus-campen. Jeg valgte en av de med riktig store hjul, vet ikke hvorfor akkurat de er så tiltrekkende når jeg er på Antarktis.

Tora kledd for Antarktis.

Vi ble servert suppe da vi kom fram, og siden vist til våre telt. Jeg deler telt med en skotsk dame som heter Rhona og som har gått Kungsleden på ski. Hun er lege, og når vi gjör mine övninger i teltet på morgonen, forteller hun vilke muskler vi trener og regner opp dem på latin. Skjörtet har vært min kledsel hele tiden og det tenker jeg fortsette med. Jeg har med riktig polarutstyr også, men dette er et eksperiment. Også sovepose og bivuakksekk er med ifall experimentet mislykkes.

Jeg bor i et telt som heter Filchner. Det var visst en tysk forsker som forsökte nå Sydpolen 1911 med både hengsler og livrem, som vi sier i Sverige. Det vil si han hade to båter som skulle angöre Antarktis på to ulike steder, men det nyttet ikke, han mislyktes likevel.

Rhonas og mitt telt.

Skjörtet er bra. Det er en Stuartkilt, og Rhona sier at skottene alltid har brukt kilt på kalde steder. Jeg redde opp sengen med silkelaken og den gode norske vinterdynen, og alle er misunnelige. Det er så varmt i teltet på grunn av midnattsolen og det frarådes fra å ligge utenpå soveposen. Men jeg har dyne og kan regulere temperaturen. Jeg har med både vanlig polarutstyr og mitt spesialutstyr som jeg vil teste her nede. Alle vil fotografere meg i mitt rödrutete skjört og pampussene jeg går omkring med i leiren. Jeg vil gjöre Antarktis så normalt som mulig. Alle andre springer omkring i romdraktlignende klær. Dette skal være mitt hjem den närmeste uken, og jeg nyter i fulle drag. Endelig er jeg her igjen på mitt favorittkontinent!

I morgen skal vi på en tur först med bulldozer og så vandre. Vi har fått en liste med vilket utstyr vi skal ha på og med. Jeg tenker ta skjört med den russiske fleecebuksen under, og resten i ryggsekken.

Den norske vinterdynen montert på Antarktis.

30/11. Den norske vinterdynen og silkelaknen er perfekte her i Antarktis. Jeg har ikke åpnet pakken med soveposen, engang. Jeg sover i det tynneste Devoldstellet.

Idag gikk vi en fin tur i en dal som heter Charles Windscoop. Der fikk vi se både fjell som lå veltet på siden, isfall, en sjö og sidemorener. Det var en fin tur og de lånte ut meget bedre stegjern enn mine, samt en stokk med spiss i enden. Mine stövletter med pels fungerer perfekt siden jeg gjorde om dem fra citymode till polarmode. Jeg har to par sokker i dem, ett tykt og ett tynt, og var varm i föttene hele tiden. Jeg hade det mellomtykke Devoldstellet og fikk åpne jakken på slutten. Lovikkavantene ligger fremdeles i dagsekken, det samme gjör balaklavan. Det gick bra med polarvantene og Everestluen. Ovenpå Devold-understellet hade jeg de russiska fleecebuksene og det rutete skjörtet. Ved siden av alle i vanlig polarutstyr så jeg utvilsomt merkelig ut. Personalen på polarstation kaller meg ”the Polar Lady”. Forrige gang var liksom alt ordnet med utstyr. Denne gang kunne jag ta med mitt eget og eksperimentere med. Posen med dunjakken og isolasjonsbuksen ligger fremdeles nedpakket sammen med soveposen.

I eftermiddag skal det være et foredrag om de gamle grekernes sjöfart.

Foredraget handlet om at grekerne gjettet seg til at Antarktis måtte finnes, og ga det et navn. Men de var aldri der. Carol fortalte videre om ulike forskeres oppdagelser til det var helt sikkert at Antarktis virkelig fans.

På kvelden kjörte vi ut til observasjonstedet der vi skal se solformörkelsen. Det har et ekstra telt lignende matteltet og får også en toalett. Men det går bra med Pipinetten og pisseflaskene om natten. Det fins et ekstra rum bakom sengen som jeg har innredet som nattdass.

Geologiske formasjoner i Windscoop-dalen.

1/12. Idag besökte vi Drake-isfallet og skulle gjöre en vandring til en sprekk, en blå isgrotte og en rund isbrönn. Men det var bare en introduksjonsvandring till isbreer. Vi fikk de samme broddene og stavene som i går, så det var ikke spesiellt intressant. Jeg gick tilbake til bulldozern der jeg kunne se alt på avstand, og prövde ut polarstellet infor solformörkelsen i vinden nedenfor isfallet istedenfor. Jonathan, engelskmannen som var med i 2003, er også duskefans presis som meg, og har dusker overalt. Praktisk, da en dusk fungerer som vindstopper om dine vanter og luer vil flyge ivei og ikke kommer lengre enn til tråden runt nakken.

Drake-isfallet.

En tysker, Andreas, holder rede på alle solformörkelsefantaster runt hele verden, og viste meg at jeg er blant de ti i verden som har sett flest totale solformörkelser. Erik har sett en total mer enn meg, men den hjemmesiden regner både totale og ringformige, så jeg har sett flest. Andreas arvet hjemmesiden fra Jay Anderson på NASA da han gikk i pensjon. Så jeg er ikke bare skandinavisk kvinnelig rekordholder, jeg er en av topp 10 i verden.

Ryktet går om min luksussäng med silkelaken og norsk edderdunsvinterdyne, og efter at Jan var på besök igår efter vårt lille vinmöte med Mount Vincent-klattrerne, vil alle kvinnene besöke teltet og se. Men det er et fantastisk utstyr, helt rett på Antarktis. Jeg må re opp hver dag, for jeg oppdaget at folk sniker seg inn i teltet for å fotografere sengen når jeg er ute og vandrer.

På kvelden efter middag holdt stasjonens meteorolog et foredrag om været. Det er spådd godt vær under solformörkelsen, men det er ikke mer enn jeg venter på denne tid på Antarktis.

2/12. I natt var det en fryktelig storm som ristet hele teltet og vinden kjentes inn gjennom toppventilen. Det var bare å rulle seg inn i dynen, men jeg behövde ikke soveposen.

Carol holdt et nytt foredrag i formiddag om Otto Nordenskiölds og Larsens ekspedisjon, der de hade med noe som kan kalles et Ikeahus. Ekspedisjonen ble plutselig delt i tre deler som forsökte finne hverandre. Hun sa at svenskene var så coole at de ikke ble uvenner, men kunne overleve i små grupper som samarbeidet hver for seg og bygde hytter. Efter att båten ble skrudd ned i isen, kom til slutt en båt fra Argentina og reddet dem. Til og med skipskatten overlevde. Den eneste som döde, var en collietispe fra Argentina som ble overanstrengt i hundespannet.

I eftermiddag kjörte vi inn til Buchanan Hills og klatret opp på en topp for å se havet. Det vill si, noen av oss gjorde det. Jeg var feil kledd i markedstövler og skjört, så jeg snudde halvveis oppe i fjellsiden, gikk ned til et pass og så sjöen derfra. Fjellstövlene står i fred i skostellet på Limhamn. Fjellbuksene har jeg ikke engang pakket opp, men de er med. Eksperimentet gjelder å se hvor vanlig jeg kan gjöre livet i Antarktis. Vi fikk höre at vi var den andre ekspedisjonen på to år som besteg det der fjellet.

Utsikt mot havet.

3/12. Idag kjörte vi på formiddagen til The Elefant Mountain for å gjöre en geologisk vandring, först med brodder over et vann och siden opp i steinskramlet for å lete efter fossiler. Merkelig nok behövde jeg verken luen eller lovikkavantene, trots at det blåste. Elefanthodet er av ren marmor.

Elefanthodet i ren marmor.

Vi så flere fossile fotspor fra små dinosaurier, men også noe som lignet röde grottemalinger, men de var en kvart billion år gamle, så de kunne ikke ha gjorts av mennisker, om ikke noen steinalderfolk hade foretatt en tidsreise og etterlatt spor.

Dinosauriefotspor.

Vandringen idag var frivillig, de gikk runt og spurte om vi ville være med, istedenfor at vi måtte gi beskjed om att vi ikke skulle være med. Men jeg benytter hver anledning til å få vandre på Antarktis. Forrige gang, i 2003, ble vi avbrutt efter en halv dags vandring, og det var frustrerende. Merkelig, men jeg er sprek til å være 78 år gammel og kan både vandre i de antarktiske fjellene og klatre (mest ut og inn i bulldozere). Man kan hva man må, som jeg sa dengang jeg fikk fossrenne i gummibåt fra Ganges kilder for å få se yogigrottene langs elven. Den japanske gruppen kaller meg Tiger. Tora betyder Tiger på japansk, så navnet passer. Men de har selv med en imponerende dame, Makiko, som er 88 år gammel.

Jeg har fått stående invitasjon till en gratisreise til Antarktis. Jonathan, som var med forrige gang vi så solformörkelse på Antarktis, sa att han skulle betale min reise neste gang om jeg fremdeles er oppegående når jeg er 96. Det var faktiskt bedre denne gang, litt varmere og solen stod höyere oppe. Så vi har bestemt oss for å fölge Saros 152.

6/12. I går gikk reisen fra Antarktis som planlagt. I dag er arbeidsdag og jeg har vært i kontakt med KLM infor avreisen. Alle dokument er i ordning og transport til flyplassen er ordnet. Alle amerikanerne er tvungne å teste seg for covid.

Att resa under covid19

24/11. Nu har jag landat efter en behaglig flygning med eget rum och säng ombord på flygplanet. Jag kunde strö grejorna runt mig utan att behöva lägga dem på hyllan ovanför sittplatsen. Maten var franskt lyxig med både vita dukar, riktiga bestick och servietter så jag kunde leka Poirot. Vi leddes genom långa gånger och fick visa upp alla papper undervägs. Till slut leddes vi in i ett bås där en brutal sköterska körde en pinne långt ner i halsen och därefter långt upp i nosen för att göra covidtest. Resultatet har redan kommit, och jag är negativ och kan resa runt i Chile. En ung man som körde en rullstol med två åldringar hjälpte mig på flygplatsen så jag kom rätt överallt. Chilenerna är snälla och hjälpsamma. Det är på tok för mycket byråkrati med alla denna coviden. Trunken kom märkt med en röd lapp som sa Priority. Jag fick tag i en vagn där jag kunde köra den till hotellet rakt över gatan från flygplatsen. Tog med vagnen upp på rummet. Det är visst vanligt att folk gör det.

Tora i eget rum i businessclass.

26/11. Igår åkte jag vidare till Punta Arenas. På flygplanet fick jag en varm bulle med smälteost och skinka och saltgurka. Trunken får fortfarande lappar med Priority och bärs runt av personal som gärna hjälper en gammal dam. Den väger bara 16 kg, inte mer än jag bär på en normal vandring utan tält. Men den är otymplig när den ska bäras i handen i ett handtag och inte på ryggen i en bärsele.

Vi blir testade varje morgon mot covid. Det är en fin morgontur till testcentret och tillbaka.

Igår hade vi välkomstpartyt och jag är äldst och dessutom den som har sett flest totala solförmörkelser. Vi fick fantastiskt god mat, först väntebröd med ceviche, sedan en tallrik med hummus och grönsaker, så fisk till huvudrätt och sedan färsk frukt till dessert. De har mycket färsk frukt här. Astronomy magazine vill intervjua mig och ta bilder under solförmörkelsen. Jag upptäckte som vanligt att jag är berömd i solförmörkelsesammanhang.

Idag i förbindelse med covidtestet skulle de som har hyrt utrustning hämta den. Jag har inte hyrt något, men jag förälskade mig i en röd polarjacka som triggade min vill-ha-nerv. Mina stövlar är fortfarande i city-mode med stadsinnersulor, men jag har tagit fram utrustningen jag ska ha när vi åker och ska bygga om stövlarna till polar-mode. Jag labbar omkring på hotellet i mina rutiga pampussar, vilket väcker stort intresse hos alla polfarare. Jag tänker använda dem i lägret, förstärkt med ytterstövlarna.

Pampusserna.

27/11. Jag åt en god middag i går kväll. Först lammempanadas, så lax med bulgur och mycket grönsaker, och avslutade med äppel och plommonpaj med vaniljglass. Rödvin till maten. De har god mat på hotellet. Pga covid vågar jag inte gå någon annanstans att äta, även om det lär vara en god restaurang vid sidan om hotellet. Till lunch stjäl jag med endast en frukt från frukostbordet och stoppar diskret i handväskan. Därför passar jag på att äta gott av frukostbuffen.

Jag gick ensam till testcentret i morse och höll min egen hastighet. Därför hade min kroppstemperatur stigit från 36,1 till 36,2 och jag blev ganska varm i solen.

Idag på testcentret strävade folk fortfarande med att prova ut sin hyrda utrustning. Speciellt stövlarna verkade vara problematiska. Jag är glad jag har med min egen utrustning som är utprovad både i Himalaya, på Antarktis och i Arktis.

Jag har dragit fram den utrustning jag ska åka i. Vi måste ha full polarutrustning, för vi kommer att bli stående på isen en stund efter landningen innan vi kommer till campen. Jag ska vara med om en premier: Att landa en Boeing 757 på sydpolsisen, för vi är 70 passagerare och bara vi och vårt bagage ska flyga i det flygplanet. En Iljusjin 76 tar bara 40.

Imorse hörde jag från SEML att två skepp hade ställts in pga covid i besättningen, vilket drabbade bland annat Ring of Fire-expeditionen som danskarna brukar följa med. Jag skulle inte frivilligt gå ombord på en båt i ”the roaring forties”. Glad jag ska flyga, även om det är en experimentell flygning.

Magellanmonumentet.

27/11. Jag åt en god middag i går kväll. Först lammempanadas, så lax med bulgur och mycket grönsaker, och avslutade med äppel och plommonpaj med vaniljglass. Rödvin till maten. De har god mat på hotellet. Pga covid vågar jag inte gå någon annanstans att äta, även om det lär vara en god restaurang vid sidan om hotellet. Till lunch stjäl jag med endast en frukt från frukostbordet och stoppar diskret i handväskan. Därför passar jag på att äta gott av frukostbuffen.

Jag gick ensam till testcentret i morse och höll min egen hastighet. Därför hade min kroppstemperatur stigit från 36,1 till 36,2 och jag blev ganska varm i solen.

Idag på testcentret strävade folk fortfarande med att prova ut sin hyrda utrustning. Speciellt stövlarna verkade vara problematiska. Jag är glad jag har med min egen utrustning som är utprovad både i Himalaya, på Antarktis och i Arktis.

Jag har dragit fram den utrustning jag ska åka i. Vi måste ha full polarutrustning, för vi kommer att bli stående på isen en stund efter landningen innan vi kommer till campen. Jag ska vara med om en premier: Att landa en Boeing 757 på sydpolsisen, för vi är 70 passagerare och bara vi och vårt bagage ska flyga i det flygplanet. En Iljusjin 76 tar bara 40.

Imorse hörde jag från SEML att två skepp hade ställts in pga covid i besättningen, vilket drabbade bland annat Ring of Fire-expeditionen som danskarna brukar följa med. Jag skulle inte frivilligt gå ombord på en båt i ”the roaring forties”. Glad jag ska flyga, även om det är en experimentell flygning.

Shackletonmonumentet.

27/11. Jag åt en god middag i går kväll. Först lammempanadas, så lax med bulgur och mycket grönsaker, och avslutade med äppel och plommonpaj med vaniljglass. Rödvin till maten. De har god mat på hotellet. Pga covid vågar jag inte gå någon annanstans att äta, även om det lär vara en god restaurang vid sidan om hotellet. Till lunch stjäl jag med endast en frukt från frukostbordet och stoppar diskret i handväskan. Därför passar jag på att äta gott av frukostbuffen.

Jag gick ensam till testcentret i morse och höll min egen hastighet. Därför hade min kroppstemperatur stigit från 36,1 till 36,2 och jag blev ganska varm i solen.

Idag på testcentret strävade folk fortfarande med att prova ut sin hyrda utrustning. Speciellt stövlarna verkade vara problematiska. Jag är glad jag har med min egen utrustning som är utprovad både i Himalaya, på Antarktis och i Arktis.

Jag har dragit fram den utrustning jag ska åka i. Vi måste ha full polarutrustning, för vi kommer att bli stående på isen en stund efter landningen innan vi kommer till campen. Jag ska vara med om en premier: Att landa en Boeing 757 på sydpolsisen, för vi är 70 passagerare och bara vi och vårt bagage ska flyga i det flygplanet. En Iljusjin 76 tar bara 40.

Imorse hörde jag från SEML att två skepp hade ställts in pga covid i besättningen, vilket drabbade bland annat Ring of Fire-expeditionen som danskarna brukar följa med. Jag skulle inte frivilligt gå ombord på en båt i ”the roaring forties”. Glad jag ska flyga, även om det är en experimentell flygning.

Förberedelser inför antarktis

Nu har jag hållit på att förbereda mig för resan utan att få tid med något annat en hel vecka. En tjock lunta papper med alla Covidintyg som krävs håller på att spränga mappen. Samtidigt skulle jag förbereda två utställningar under tiden jag är borta, Baazar på KKV Textil och separatutställning på Thomas Ekström Design. Den vita trunken åkte till Stockholm, och den blå trunken ska till Antarktis. Jag fick också ett 40-siders dokument om lagarna på Antarktis, fakta om resan samt info om Punta Arenas som skulle läsas igenom.

All utrustning i övrigt är alltid rengjort och tvättad efter förra äventyr, men stövlarna fick jag skrapa med kniv. Senast jag hade dem verkar ha varit på Måkläppen, för frön från vresrosor satt i räfflorna. Inte något man vill ha med till Antarktis. En sådan invasiv art skulle säkert kunna hitta fäste för sina frön även där. Det var mycket diskussion och provande innan jag bestämde mig för just de stövlarna. Tjejerna i Norge vill heller inte ha stövlar med damaskerna på insidan, så jag tar med ytterstövlar och damasker jag kan ha på utsidan.

Vresrosnypon

Jag har kämpat med att packa trunken, men den ser missbildad ut samma hur jag gör. Jag kan åtminstone lyfta den själv. Enligt de salta Sydpoltjejerna i Norge har jag packat för mycket sängetöj, men jag vill njuta, inte bara överleva. Bilderna inifrån tälten inbjuder till lyxbeddande med sidenlakan och vinterdyne. Sovsäck och bivuaksäck åker med av bara farten. Jag är rädd min polarutrustning inte liknar de andras, en blandning av norsk och rysk utstyrsel. Jag tänker julmarknad utomhus. Under förra solförmörkelsen på Antarktis sjönk temperaturen från -5º C till -26º C under den partiella fasen, och det började blåsa.

Den blå trunken

En av de få dagar med sol testade jag kameran inför den partiella fasen. Det blir mylarfilter på dassarulleinnanmäte och kameran inställd på M. Jag tar inte med den stora kameran. Nu har jag visserligen en Canon digitalkamera, förra gången hade jag en analog Konica. Den frös. Det samme gjorde den äldste lilla digitalkameran. Nu tänker jag ha min nya lilla digitalkamera i fickan så den håller sig varm tills jag behöver den under solförmörkelsen. Den har trots allt 700 mm tele. Behöver jag en extra kamera kan jag använda telefonen.

Testbild solen.

Hybridastronomi

ASTB har börjat med en ny typ möten, som vi kallar hybridmöten. Det vill säga mötet genomförs på en plats med levande publik, men även på zoom, med föredragshållare och åhörare som kopplar upp sig.

Under Perseiderna valde vi att stanna hemma i trädgården och avnjuta spektaklet från sofforna på trädäcket i mörkret längst bak. Vi får lov att släcka störande ljus under astronomiska observationer.

Trädgården på Limhamn.

Vi gjorde en digital utflykt med Svenska Astronomiska Sällskapet till det svenska solobservatoriet på La Palma. Dan Kiselman höll en digital visning via zoom. Jag har inte varit där sen 1986, men mindes Canariadoften och njöt av utsikten virtuellt.

Teleskop på La Palma 1986.

Till mötet i ASTB valde vi att komma irl. Det var ett hybridmöte på TBO, där man fick välja att komma irl eller url via zoom. Det skulle ställas ut en släpvagn med ett färdigmonterat teleskop för gatuastronomi. Anders Hjelset var den innovativa nordmann som kommit på iden att bygga ett specialfordon för att kunna frakta omkring sitt jätteteleskop till mörka platser för att observera. Föredrag med bilder hölls inomhus, men efteråt var vi några stycken som i regnet tog oss upp för att se ekipaget irl.

Anders Hjelsets teleskopvagn.

Sedan berättade Peter Linde (irl) och Göran Östlin (url) om det nya James Webb-teleskopet som ska skickas upp med Ariadne från Courou i Franska Guiana. Det fick mig att minnas mitt eget Ariadne-äventyr i jeep genom djungeln tillsammans med Josephine Bakers dubbelgångare.

Teleskopet ska kretsa runt L2-punkten utanför jord-måne-banan så det hela tiden kan skicka signaler till jorden. Om du tycker celest mekanik om Lagrangepunkter är tråkig, kan du heller läsa min science fictionroman Hammerslag där det beskrivs innovativa sätt att använda Lagrangepunkter.

Framsidan Hammerslag designat av AR Yngve.

Tack Peter för att du är så framtidsinriktat och låter oss uppleva astronomimötena både irl och url!

Tora och Torsten.

Partiell solförmörkelse

Partial solar eclipse 2021-06-10

The solar eclipse day started out with hot weather and clear skies.

Tora Greve had summoned the Tycho Brahe Solar Group to her private garden. In the last minute, the chairman of the board of the Tycho Brahe Society finally found out that we ought to have an official arrangement for the public on the Tycho Brahe Observatory. The inner core of the Solar Group didn’t approve. We are all between 65 and 78 years old and didn’t want to meet the public yet. Most of us are fully vaccinated against covid 19, but we are still cautious. To begin with we were only 5 persons with 3 Canon system cameras. The 5 of us were Tora Greve, Erik Johansson, Hans Kronkvist, Ann Sidbrant and Torsten Olsson.

Five solar eclipse enthusiasts in the sun. Photo: Tora Greve.
The solar eclipse started from the right side and went to the left side. Photo: Tora Greve.

The solar eclipse was beginning 11.33, with a maximum 12.42 and was ending at 13.52. In other words, it was to take place during the time the sun was standing highest in the sky, almost in zenit. We all gave up on cameras on tripods and decided for hand holds. I used a Canon 1100D 300 mm zoom and 400ASA, most pictures 1/125 F11 through a double mylar filter. In addition to that, we had access to a Corona solar telescope and saw some protuberances between 1 and 2 o’clock. In the telescope, the solar eclipse moved between 4 o’clock and 8 o’clock, in the camera between 10 o’clock and 2 o’clock. We spotted first and last contact with the telescope.

Swinging sun. Photo: Tora Greve.

To begin with we stood in the sun, but that was soon unbearable, so we moved to the pergola in the middle of the garden to sit in the shadow. People were lining up to watch the sun through the Coronado, which was popular.

Retreatinn into the shadow of the pergola. Photo: Tora Greve.

Eventually, some haze began covering up the sun, but it was so thin that we still had to use filters to watch and photograph. I missed photographing first and last contact since I was glued to the Coronado then with the others almost climbing on me to watch.

Tora watching through the Corona. Photo: Torsten Olsson.

Sometimes around maximum Karl Palm stood at the gate. He had escaped from the Tycho Brahe Observatory since the audience concisted of under 10 persons. The arrangement there was announced too late, I guess.

Kalle arriving. Photo: Tora Greve.
We tested some shadow experiments. Photo: Tora Greve.
Haze coming in just before last contact. Photo: Tora Greve.

After watching a successful solar eclipse, we packed our equipment and left it in the home of Tora before going to the usual Chinese restaurant by the beach. There we met Göran Iveberg who hade watched the solar eclipse from his own garden not too far from us. Kjell Westman, who had also escaped from the meeting at the Tycho Brahe Observatory, called us from the yacht club only some few paces away from us and said he couldn’t come, because his boat had to be in the water at a specific time. Well, are you living in a tourist center like Limhamn, your boat must be in the water when the space on land is needed by the tourists in caravans. So we were 7 persons settling on 2 tables under a big tree enjoying our meal.

On the beach. Göran – Erik – Torsten – Hans – Ann – Kalle. Photo: Tora Greve.

A solar eclipse is not only observing the sun, it is supposed to be a party, too.

survivors

In the old days, around 80 000? 40 000? years ago, a small group of a new species whose chances of survival were small, moved north. Much water was bound in ice by that time, so they managed to cross into new territory. The group consisted of at least three generations of a family, lead by a strong old woman. Since childhood she had always been curious of what was behind the hill surrounding the usual habitat. She could walk for hours gathering fruits and herbs, only to discover that all she could see beind the hill was another hill. She learnt that sitting down made her vulnerable to beasts of prey, but standing up made other beasts wary. She was slender and attractive to men. When she got her own children, the little family began walking. Sometimes their conditions were harsh and they starved. But that woman had a unique quality: She was able to eat much and put on weight during good times, and then live off her own body during bad times, leaving the scarce food to her children. She became the mother of many daughters, and they inherited the same ability. At once she lost her menstruation, she gained weight, and that made her strong enough to continue leading her family group to new environments. Women like her are survivors, and they keep their health into a very old age.
No, no, I’m not talking about elephants. I’m talking about human beings.

Venus of Willendorf. From Wikipedia

I am now 78 years old. Some days ago I went through a thorough medical examination before my expedition to the Antarctica in November – December. Since I have become quite obese during the years after my menstruatrion cycle stopped when I was 60, it was necessary to prove my health. Well, all the tests showed that I am in perfect condition, showing no sign of the illnesses obese people usually get. When I began catching on weight, my mother consoled me that I would become slender again sometime between age 83 and 93. I know that I can live off my body, which I’m doing during my usual trekking in the Arctic. Then you have to sleep in a tent and carry all your food. My husband Torsten cannot live off his body. He is so slender that you might call him skinny, and he needs lots of food to funktion. One normal portion is not enough. Once we had walked the Arctic trek through the three countries Sweden, Finland and Norway and had some days left before the airplane was schelduled, I suggested we took an extra day to visit a glacier before we went back to Abisko. We had freeze dried food only for one day left. But my husband was so starved that he couldn’t wait another day to go back to the civilization even if he got all the food. So we returned to Abisko. We met some officers from the northern military on the way, and I became the main person in a movie demonstrating how to cross rivers and deal with difficulties in the mountains, just by letting them film me when I was doing my natural things. They said they needed a demonstrationmovie of a whitehaired old lady to make the soldiers motivated to perform as good as her.
The following day a terrible rainstorm broke out.
I am a survivor.

Tora in the marketplace 1973
Tora in the Atacama desert in Chile 2019.